BarcelonaavtaletHar du hört talas om Barcelona-avtalet, även kallat "Barcelonaprocessen" eller "EU:s Medelhavssamarbete"?
På en webbsida från svenska UD kan bl.a. följande läsas:
"Sverige tillhör de mer aktiva staterna i EU:s samarbete med länderna runt södra och östra Medelhavet, den så kallade Barcelonaprocessen. De viktigaste områdena för Sverige är demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, frihandel, miljö samt dialogen mellan kulturer.
Barcelonaprocessen har till mål att skapa ett område runt Medelhavet med fred och stabilitet, delat välstånd och förstärkt samarbete i sociala, kulturella och "mänskliga" frågor.
Barcelonaprocessen upprättades i Barcelona i november 1995 genom att de då 15 utrikesministrarna i EU-länderna och 12 länder i Medelhavsregionen antog en deklaration om nära samarbete på en rad områden.
Barcelonadeklarationen består av tre kapitel.
Det första omfattar politisk dialog, säkerhetspolitik, främjande av demokratiska institutioner och respekt för mänskliga rättigheter med mera.
Det andra kapitlet gäller ekonomiskt och finansiellt samarbete med och stöd till partnerländerna och syftar bland annat till att upprätta ett frihandelsområde i regionen till år 2010.
Det tredje kapitlet omfattar kulturellt, socialt och 'mänskligt' utbyte samt dialogen mellan kulturer och civilisationer. Målet är att upprätta samarbete på så många plan som möjligt: mellan regeringar, regionala och lokala myndigheter, handelskammare och enskilda organisationer. "
På en webbsida från EU sammanfattas det hela i bl.a. följande punkter:
"1. Detta meddelande utgör ett led i genomförandet av Europa-Medelhavspartnerskapet i enlighet med den gemensamma strategi för Medelhavsområdet som antogs av Europeiska rådet vid dess möte i Santa Maria da Feira i juni 2000. Detta meddelande utgör grunden för Europeiska unionens (EU) ståndpunkt vid mötet mellan utrikesministrarna i EU och Medelhavsområdet i november 2000 i Marseille.
2. Kommissionen önskar stärka förbindelserna mellan Europeiska unionen och partnerländerna i Medelhavsområdet i syfte att uppnå de mål som fastställs i Barcelonaförklaringen från 1995, dvs. att skapa ett område med fred och stabilitet som bygger på grundläggande rättigheter och ett område med gemensamt välstånd samt att öka den ömsesidiga förståelsen mellan folken i regionen.
3. Barcelonaprocessen har till syfte att främja förbindelserna mellan unionen och länderna och territorierna i Medelhavsområdet. Den inleddes 1995 och utgör en regional ram inom vilken parterna kan samarbeta, både på det tekniska och det politiska planet, för att främja och utveckla sina gemensamma intressen. Denna multilaterala process stöds av ett nät av bilaterala förbindelser mellan unionen och vart och ett av partnerländerna i Medelhavsområdet i form av associeringsavtal.
4. Sedan processen inleddes har det skapats ett nytt partnerskapstänkande och trots den osäkra fredsprocessen i Mellanöstern har man kunnat genomföra många betydande projekt som främjat samarbetet. Under perioden 1995-1999 tillhandahöll unionen sammanlagt 9 miljarder euro i form av stöd och lån.
- - -"
I Folkets Nyheter den 5/11 -03 skriver Inger-Siv Mattson bl.a. följande:
"En av de frågor som de till EU associerade arabiska länderna prioriterar är migrationsfrågor. Framför allt fäster man vikt vid att viseringar och andra regler för inresa till EU-länderna lättas upp. Särskilt Algeriet, Tunisien, Marocko och Egypten hävdar att 'om EU vill ha ökat ekonomiskt, kulturellt och annat utbyte med de arabiska partnerländerna måste EU underlätta för dem som deltar i utbytet att resa in i EU-länderna'.
Jordanien med flera arabstater betonar främst det ekonomiska samarbetet med motiveringen att 'ekonomisk ojämlikhet och arbetslöshet utgör ett hot mot fredsprocessen'. Både Algeriet och Jordanien anser att 'de ekonomiska frågorna [dvs bistånd] spelar en avgörande roll p g a de strukturförändringar de arabiska staterna måste genomgå för att bli konkurrenskraftiga inom det planerade frihandelsområdet.'
För att driva samarbetet med de idag tio medlemsstaterna 'på andra sidan Gibraltar sund' har EU inrättat ett Medelhavsbistånd - MEDA. För perioden 1995-99 uppgick biståndet till 3,425 miljarder euro och under innevarande avtalsperiod 2000-2006 till 5,35 miljarder euro. Dessutom har Europeiska investeringsbanken för 2000-2007 anslagit 6,4 miljarder euro för biståndslån och avsatt ytterligare en miljard euro som kreditreserv. Under innevarande avtalsperiod beräknas EU:s Medelhavsbistånd att totalt uppgå till närmare 13 miljarder euro.
MEDA-biståndet skall gå till 'ekonomisk omvandling, stärkande av den socioekonomiska jämvikten, stöd för utveckling av det civila samhället samt till regionalt samarbete' i de länder som ingår i Barcelonaprocessen.
Vid sidan av Barcelonaprocessen har EU även inrättat ett antal 'särskilda program' eller "dialoger". Vid utrikesministermötet i Valencia 2002 kom EU:s utrikesministrar överens om att bilda en 'Medelhavsstiftelse för dialogen mellan kulturer och civilisationer, EUROMED.' .."
EU:s sydutvidgning
|
Nacka den 11 maj 2004
Statsrådsberedningen
Statsminister Göran Persson
Utrikesminister Laila Freivalds
Ämne: EU:s sydutvidgning
Jag har i skrivelser - 19 september 2003, 12 november 2003 och 8 februari 2004 - ställt ett antal frågor till statsministern ang EU:s sydutvidgning dvs den s k Barcelonaprocessen utan att få svar på någon av dessa frågor.
1.Av vilken anledning vägrar regeringen att svara på frågor om EU:s sydutvidgning på andra sidan Medelhavet? Är ämnet alltför känsligt? Varför i så fall?
2.Av vilken anledning har denna sydutvidgning skett under största möjliga tystnad? Regeringen brukar ju vara snabb att skryta med sina internationella eskapader så varför denna tystnad om EU:s associeringsavtal med ett stort antal arabstater? Fruktar de ansvariga folkets raseri om denna EU-utvidgning blir allmänt känd?
Risken är givetvis stor att folket skulle bli rasande om det fick veta att EU tecknat s k associeringsavtal med Algeriet (2002), Egypten (2001 - Sverige var först att ratificera detta avtal ), Israel (2000), Jordanien (2002 - Sverige ratificerade dock avtalet redan 1999!), Libanon (2002), Marocko (2000), PLO för den Palestinska myndigheten (1997/98), Tunisien (1998) och att regering och riksdag ratificerat samtliga avtal.
3.Har massmedia förbjudits att informera om sydutvidgningen? Varför i så fall?
4 a.Eftersom associeringsavtalen uppenbarligen innebär inkörsporten till fullt EU-medlemskap undrar jag när ovanstående länder kommer att söka fullt medlemskap i EU?
Innan Cypern och Malta - och i viss mån Turkiet - blev regelrätta kandidatländer hade ju också dessa associeringsavtal med EU.
4 b.
Har associeringsavtalet med Syrien undertecknats? Har Sverige ratificerat detta? Förhandlingar med Syrien om partnerskap/associeringsavtal pågick ju sommaren 2003 och torde vara avslutade vid det här laget.
4 c.
Vilka är f n - förutom Libyen - kandidatländer till Barcelonaprocessen?
Vad blev resultatet av det informella toppmöte som EU och de nuvarande associeringsstaterna höll i Tunis den 5 dec 2003 och vid vilket "EU sträckte ut en hand till den libyske ledaren Muhammar Khadaffi"?
Hur ställer sig den svenska regeringen till de arabiska kraven på att Libyen skall beviljas medlemskap i Barcelonaprocessen? Har Libyen accepterat EU:s villkor att Libyen skall acceptera Barcelonaprocessen acquis vilket Libyen så sent som 2003-05-21 inte gjort?
Vem representerade Sverige vid mötet i Tunis? Har något associeringsavtal med Libyen undertecknats? I så fall är jag tacksam för en kopia.
4 d.
Hur har det gått med arabstaternas krav på att Mauretanien skall bli fullvärdig medlem i Barcelonaprocessen? Hur ställer sig den svenska regeringen till Mauretaniens medlemskap? Inskränker sig Mauretanien fortfarande till att vara observatör i processen?
4 e.
Hur har det gått med Yemens ansökan våren 2000 om medlemskap i Barcelonaprocessen vilket arabstaterna då motsatte sig? Hur ställer sig den svenska regeringen till Yemens ansökan?
5.a.I bl a associeringsavtalen med Tunisien, Marocko m fl stadgas att "arbetare /i ett EU-land/ med tunisiskt/marockanskt medborgarskap och deras familjemedlemmar skall ha samma sociala förmåner i fråga om sjukdom och graviditet, invaliditet, ålderdom, till efterlevande, vid olycksfall i arbetet, yrkessjukdom, dödsfall, arbetslöshet och familjebidrag. Familjebidrag skall utgå för tunisiska/marockanska familjemedlemmar bosatta i Gemenskapen, och pensioner samt olika former av livräntor fritt kunna överföras till Tunisien/Marocko."
Vad ligger i begreppet "familjemedlemmar"? Omfattas utöver maka/make - eventuellt mer än en maka - och barn även dessas föräldrar? Ingår även andra släktingar i begreppet "familjemedlemmar"? Med tanke på den arabiska familjestrukturen är frågan befogad och kräver ett uttömmande svar.
I avtalet med Jordanien uttrycks rätten till EU-ländernas sociala rättigheter på följande sätt:"Parterna skall upprätta en regelbunden dialog om frågor av gemensamt intresse på det sociala området. Dialogen skall användas för att söka vägar och metoder för ytterligare framsteg i fråga om arbetskraftens rörlighet, lika behandling och social integration för jordanska medborgare och gemenskapsmedborgare som är lagligen bosatta i värdländerna."
5. b.Förekommer det några som helst övergångsbestämmelser för arbetskraftens fria rörlighet från de arabiska partnerländerna? Eller gäller 10-timmars regeln (EG-fördragets artiklar 39-42 och EU-direktivet 1612/68) och övriga regler - t ex rätten till a-kassa efter en dags arbete också för dessa arabiska "EU-medlemmar"? Gäller även regeln att familjen får uppehållstillstånd för minst fem år om en arabisk arbetssökande får arbete i ett EU-land i minst ett år?
6.Hur har det gått med de krav på slopade viseringar till EU-länderna som särskilt Algeriet, Tunisien, Marocko och Egypten drivit i sina respektive associeringsavtal? Hur ställer sig den svenska regeringen till dessa krav?
Ovan nämnda länder hävdar ju att om EU vill ha ökat ekonomiskt, kulturellt och annat utbyte med partnerländerna måste EU underlätta för dem som deltar i ett sådant utbyte att resa in i EU-länderna. Gäller detta krav alla medborgare i partnerländerna? Eller vilka avses?
7.Med hur mycket bidrar Sverige till kostnaderna för arabstaternas associeringsavtal och partnerskap - det s k MEDA-biståndet som för perioden 2000-2006 uppgår till 5,35 miljarder euro?
7 a.
Med hur mycket bidrar Sverige till de summor som - utöver MEDA-biståndet - avsatts för de enskilda program t ex "Samarbetet om rättsliga och inrikes frågor" som ingår i samarbetet? Hur stor är Sveriges andel av det totala biståndet på 12,75 miljarder euro som beviljats för perioden 2000-2006?
7 b.
I The Barcelona Declaration adopted at the Euro-Meditarranean Conference 1995 kan man bl a läsa att "the economic and financial partnership /.../ will be based on * a substantial increase in the European Union’s financial assistance to the partners."
Finns det - enligt regeringens uppfattning - några som helst begränsningar för denna "substantiella ökning av EU:s ekonomiska bistånd" till arabstaterna?
8.Bidrar Sverige till finansieringen av den nya eurotunnel som Spanien och Marocko enats om att bygga? Står Spanien ensam för denna kostnad? Kommer Spanien ensamt att ta ansvar för den ström av främlingar som kommer att utnyttja tågtunneln för att ta sig till Europa?
9.Hur ställer sig den svenska regeringen till arabernas uppfattning att samarbetet är alltför eurocentrerat och till de arabiska kraven på större respekt för och hänsyn till arabiska värderingar och förhållanden?
Vad innebär i klartext denna "respekt och hänsyn till arabiska värderingar och förhållanden"?
- - -Inger-Siv Mattson
FallaciEn text av Brendan Bernhard är författare till White Muslims. From L A to New York to Jihad. A study of converts to Islam in the West, Melville House. Översatt av Inger-Siv Mattson, maj 2005:
Bakgrunden till EU:s Medelhavssamarbete eller Barcelonaprocessen
Den italienska journalisten och författarinnan Oriana Fallaci har ställt frågan: 'Är den muslimska invandringen till Europa en konspiration?'"
"Hur blev Europa ett hem för ca 20 miljoner muslimer under enbart tre decennier? Hur gick det till när islam från att ha varit en icke-faktor i Europa blev en religion som hotar kristendomens särställning? Hur kan det vanligaste pojknamnet i Bryssel vara Muhammed? Kan det verkligen vara sant att muslimerna planerar att bygga en moské i London med plats för 40 000 personer? Är det sant att muslimerna snart är i majoritet i holländska städer som Amsterdam och Rotterdam? Hur kunde Europa, som i två krig räddats av USA och vars muslimska bosnier så sent som 1999 räddats av USA, förändras till en plats där 'jag om jag hatar amerikaner kommer till himlen och om jag hatar muslimer hamnar i helvetet?' frågar Fallaci.
I ett försök att besvara dessa frågar har den cancersjuka författarinnan, som är utsatt för dödshot och anmälningar för islamofobi (hon skall ställas inför rätta i Paris i juni) förenat historia med erfarenheter från egna reportageresor i en litterär form som är som en självupplevd thriller.
I Förnuftets styrka (som sålts i mer än 800 000 exemplar enbart i Italien) ger hon en bild av hur ett muslimskt maktövertagande kan komma att se ut.
Hon beklagar att hon så länge var omedveten om den omvandling av väst som var på gång redan på 60- och 70-talen. Trots att tecknen fanns redan då.
Ett av dessa tecken fick hon redan 1972. när hon intervjuade den palestinske terroristen George Habash. Medan en av hans livvakter höll en pistol mot Fallacis huvud berättade han att 'det palestinska problemet rörde sig om avsevärt mycket mer än om Israel. Arabernas mål var att starta ett krig mot Europa och Amerika och försäkra sig om att det hädanefter inte skulle finnas någon fred för väst. Araberna skulle avancera steg för steg, millimeter för millimeter, år efter år, decennium efter decennium. Beslutsamma, envisa, tålmodiga. Detta är vår strategi. En strategi som vi skall utsträcka över hela planeten.'
Fallaci trodde då att han enbart talade om terrorism. Det var först senare som hon förstod att han 'också menade ett kulturellt krig, ett demografiskt krig, ett religiöst krig, som skulle genomföras genom att man skulle stjäla land efter land från dess medborgare. Kort sagt kriget skulle föras genom invandring, fertilitet, påstådd mångkultur. Det är låg-intensivt men dödligt krig som förs över hela jorden - vilket vilken tidningsläsare som helst kan se.'
Fallaci är inte den första som funderat över den snabba muslimska omvandlingen av Europa. Den engelske upptäcksresanden Jonathan Raban konstaterade 1979 i sin bok Arabia. A Journey through the Labyrinth ' I mitten av 70-talet tycktes mängder av araber ha kommit till London över natten. Ena dagen var araberna ett avlägset folk som bodde i tält och vaktade kameler. Nästa dag var de våra grannar.'
Andra författare som bättre än Raban kände till den muslimska världen har blivit lika perplexa. 1995 sade den idag avlidne amerikanske författaren Paul Bowles, som länge bott i Tanger, till Brendan Bernhard att han 'inte kunde förstå hur fransmännen kunnat släppa in miljoner nordafrikanska muslimer i Frankrike.' Trots att Bowles levt med muslimer i större delen av sitt liv fann han det högst osannolikt att så många muslimer skulle kunna integreras i ett modernt och sekulärt europeiskt land.
Kanske skulle Bowles ha funnit denna passage i Fallacis bok intressant: '1974 talade den algeriske presidenten Houari Boumedienne inför FN:s generalförsamling. Utan några omskrivningar sade han:'En dag kommer miljontals män att lämna den södra hemisfären för att ta sig till den nordliga. Men inte som vänner. De kommer att komma som erövrare och de kommer att erövra era länder genom att uppfylla dem med sina egna barn. Segern skall komma genom deras kvinnors livmödrar.'
Ett så oförblommerat uttalande av en president inför ett internationellt forum tycks ofattbart. Men t o m den brittiske journalisten Adam Le Bor som hyste en nästan devot vördnad för de muslimska invandrarnas svåra situation i väst citerade i sin bok A Heart turned East" (1997) en Londonbaserad mullah: 'Vi kan inte erövra dessa länder med tanks och trupper så vi måste besegra dem genom vårt stora antal.' Idag är sådana uttalanden vanliga. Nyligen informerade Mullah Krekar, sedan länge bosatt i Oslo, Aftenposten om att 'muslimerna kommer att förändra Norge, inte tvärtom. Se bara på utvecklingen i Europa där mängden muslimer förökar sig som mygg. År 2050 kommer 30 procent av befolkningen i Europa att vara muslimer.'
Med andra ord kommer Europa att erövras genom att det blir Eurabia, vilket Fallaci bedömer att det är på god väg att bli redan nu. Med många hänvisningar till Bat Ye’ors forskning berättar Fallaci om ursprunget till ordet Eurabia - ett ord som nu finns i våra lexika. Första gången det användes var i mitten av 70-talet när en tidning med detta namn gavs ut i Paris. Utgivare var en Lucien Bitterlin, dåvarande ordförande i Association of Franco-Arab Solidarity och idag ordförande i French-Syrian Friendship Association. Eurabia gavs samtidigt ut av Middle East Internationel (London), av France- ays Arabes (Paris), Groupe d’Etudes sur le Moyen Orient (Geneve) samt av European Coordinating Committee of the Associations of Friendship with the Arab World. Denna organisation beskriver Fallaci som en utvidgning av EEC - dvs dagens EU. Enligt Fallaci, som inte skräder orden, var samtliga dessa organisationer 'de som bär det officiella ansvaret för den största konspirationen i modern tid."
Kort uttryckt var denna konspiration iscensatt av Europas och Arabvärldens regeringar. Enligt dem gick européerna, som fortfarande led av sviterna efter PLO:s första terroristattacker och som var ivriga att få tillgång till den arabiska oljan, som gjort ännu värdefullare genom OPEC-krisen 1973, med på att acceptera arabisk 'arbetskraft' dvs invandrare i utbyte mot oljan.
De europeiska regeringarna gick också med på att sprida propaganda om den islamiska civilisationens framgångar, förse arabstaterna med vapen, ta parti för araberna mot Israel och allmänt följa den arabiska linjen i allt som rörde politik och kultur. Hundratals möten och seminarier ägde rum som en del av den 'Euro-arabiska dialogen' Det hela utmärktes av den europeiska undfallenheten för de arabiska kraven. Fallaci berättar om ett seminarium i Venedig 1977 där tio arabstater och åtta europeiska stater deltog. Seminariet slutade med ett enhälligt beslut om att 'det arabiska språket skulle spridas i Europa.' Beslutet bekräftade också 'den arabiska kulturens överlägsenhet.'
Medan araberna krävde att européerna skulle respektera arabernas religiösa, politiska och mänskliga rättigheter i väst hördes inte ett pip från de europeiska regeringarnas utrikesministrar beträffande frånvaron av frihet i arabstaterna. För att inte tala om den kompakta tystnaden inför den avskyvärda behandlingen av kvinnor och andra minoriteter i länder som Saudi-Arabien. Inga krav ställdes på att araberna skulle lära sig något om den västliga civilisationen Med andra ord såldes – enligt Fallaci - en stor del av Europas kulturella och politiska oberoende ut av en koalition av ex-kommunister och socialistiska politiker. Är vi förvånade? Fallaci är det inte. Hon konstaterar att 'den italienska eller snarare den europeiska vänstern hade förälskat sig i Khomeini precis som de nu är förälskade i Bin Laden och Saddam Hussein och Arafat.'
Fallaci hävdar gång på gång att det inte finns något som heter "moderat islam."
Enligt Brendan Bernhard är Fallaci betydligt mer optimistisk när det gäller USA än Europa när det gäller att stå emot hoten från islam och hyllar New Yorkbornas mod att tradtionsenligt fira nyår på Times Square trots allvarliga terroristhot.
Bernhard konstaterar att hon - trots att hon bor i New York -är lika mycket en paria i amerikanska media som i europeiska. 'Den enda skillnaden' skriver Bernhard 'är att vi inte åtalar henne och ställer henne inför rätta.'
Som den norske mullahn sade till Aftenposten: 'Vårt sätt att tänka kommer att visa sig vara mäktigare än ert.' Låt oss hoppas att han har fel. Det blir vanliga européer och amerikaner samt modiga muslimer som den Somaleinfödda holländska politikern Ayaan Hiris Ali som kommer att visa att han har fel och inte våra intellektuella eliter (artister, filmproducenter, skådespelare, författare). Många av dessa - anfrätta som de är av förakt för den egna kulturen - är farligt nära att bli dagens motsvarighet till den norske författaren Knut Hamsun, som så till den grad hatade engelsmännen att han ställde sig på nazisternas sida i andra världskriget. Förnuftets styrka är minst sagt en välkommen och nödvändig motpol till den förhärskande intellektuella atmosfären."
texterna Barcelonaavtalet, EU:s sydutvidgning och Fallaci är tagna från den alltid lika läsvärda sajten BlåGulaFrågor http://www.bgf.nu/eu/